Imorgon börjar sommarjobbet som läkarassistent på Lasarettet-någonstans-i- Sverige.
Och jag är nervös, spänd, förväntansfull, orolig, glad och uppspelt i en enda salig blandning.
Efter att jag anlände till lägenheten där jag kommer att bo de kommande veckorna har kvällen därför ägnats åt telefonprat för att ventilera.
Jag har fått en massa uppmuntrande tillrop och visdomsord att bära med mig.
Min kloka mamma säger bland annat:
Rätt patient! Rätt åtgärd! Rätt tidpunkt!En annan sak som gjorde ett starkt intryck på mig var väldigt tidigt under utbildningen på en
vårdcentralsplacering när en handledare gav rådet:
Det viktigaste i mötet mellan patient och läkare är det som sker under de första och de sista minuterna.
För om patienten inte känner att läkaren först lyssnar och försöker förstå vad problemet är och slutligen avrundar med att klargöra vad som kommer att hända (eller inte hända!) härnäst, så kommer patienten att gå från mötet otillfredsställd. Och då spelar det som händer under tiden däremellan inte så stor roll.
För mig känns det viktigt att hitta de rätta budorden att bära med mig under min utveckling till läkare.
De kommer troligen inte alltid att lösa de problem jag oundvikligen kommer att stöta på längs med vägen.
Men de kan hjälpa mig att forma den typ av läkare och kollega som jag vill bli och vara.
Så jag bär dessa klokheter med mig. Inombords. Som mentala väggbonader med omsorgsfullt broderade tankespråk .
